osannolikt ärligt

Sista tiden har det hänt så mycket men samtidigt så lite så jag vet inte vad jag ska skriva riktigt,
människor har visat deras rätta sidor och lämnat ett tomrum efter sig,
människor har dykt upp och skakat om min vardag,
människor som skrattar åt mig, gråter över mig, älskar med mig,
och jag, jag känner mig som en främling...
känns som om jag inte känner någon längre och ingen känner mig.
ingen som tycker mina fel är fina och ingen som vill dela sitt hjärta för mig.
Vart tog ni vägen, och vart försvann jag själv?

Jag och else träffas så intensivt numera, och hon betyder nog hela världen för mig,
ingen har orkat lyssna och velat öppna sig så som hon,
ingen har stannat så som hon förrut, jag älskar henne så mycket att det gör ont
när hon inte är med mig.
Det är tomt, och jag behöver egentligen ingen annan, jo det gör jag,
men hon fyller alla tomrum som alla andra lämnat efter dig, hon lyckas, hon är för bra för mig.


Var på Håkan Hellström igår, tredje gången,
det gjorde så ont och jag ville inte känna, men det var svårt att hålla tillbaka tårarna när ens livs kärlek
står och berättar hur mycket han älskar mig (oss), och det börjar snöa och tonerna till kärlek är ett brev skickat tusen gånger börjar.
Oh den där Håkan alltså, ta mig tillbaka <3

Sprid ut bensinen över solnedgången
Riv ner staden
Häll ut havet ända bort till horisonten
Tysta ner musiken
Hon kommer aldrig hit igen