osannolikt ärligt

Marley and Me.
Så är filmens namn som fick mig att storgråta i Andreas famn i fredags, han grät också (men det kommer han aldrig erkänna).
En film om hur starkt ett band till ett djur faktiskt är, den är jätte rolig mesta dels men fyfan för slutet säger jag bara.
men se den....





usch jag somnade 7imorse, och vaknade för en stund sen, bra dygnsrytm jag vet.
Andreas ligger i sängen fortfarande och försöker få dit mig, jag borde inte för jag vet hur det slutar men det är frestande.
Nej jag får försöka dra upp honom istället...
och smaska i mig dom sista djungelvrålen, ooooh godis på morgonen finns det något bättre?!